Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 2. Kampen om tronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till grofgöromål, eftersom, »själar» där endast existerade
som enheter vid inventarieuppgörelser; i midten: ingenting,
om icke möjligen prästerskapet, en betydande, men föga
tillgänglig och föga användbar kraft, snarare i stånd att
verka uppifrån och ner än nedifrån och upp, alls icke möjlig
att använda för ett politiskt mål, som man vill nå. Det
var icke allt detta, som hade understödt Elisabeth och satt
henne på tronen. Men något var det, som haft henne dit
upp. Det fanns någonting, starkt och vid vissa tillfällen
ingripande, utom alla dessa nollor: och detta något var
arméen.
Katarina älskade Gregor Orlof för hans skönhet, för
hans mod, för hans jättegestalt, för hans djärfhet och för
hans dårskaper. Hon älskade honom också för de fyra
gardesregementen, som han och hans bröder tycktes hålla i
sina händer med senor och stål. Han å sin sida förspillde
ej lång tid vid furstinnan Kurakins fötter. Han var ej den,
som icke lyfte sina ögon högre, i synnerhet då han möttes
med uppmuntrande leenden. Han var ej heller den, som
gjorde någon hemlighet af sin nya kärlek. Han hade skrutit
med furstinnan utan att fråga efter hvad artillerigeneralen
skulle säga; han skröt med storfurstinnan på samma
obesvärade sätt. Peter sade ingenting, han var för upptagen
på annat håll; Elisabeth sade ingenting, ty hon var döende.
Katarina lät honom hållas; hon hade ingenting emot, att
man under de nattliga gillena i den och den kasernen
nämnde hennes namn i förbindelse med den vackre Orlof,
som officerarne voro så förtjusta i och för hvilken manskapet
skulle ha gått i elden. Längre fram, i augusti 1762, skref
hon till Poniatowski:
»Osten erinrar sig ha sett Orlof följa mig öfverallt och
begå tusen galenskaper; hans passion för mig var allmänt
känd.»
Hon vill gärna bli följd. Efter Poniatowski måste väl
denne brutale och larmande krigsbuss förefalla henne litet
rå. Men det var icke för intet som hon russificerat sig.
Smaken för, ja, behofvet af sådana kontraster låg i blodet
hos detta folk, som i går vaknat upp till en brådstörtad
civilisation, som blifvit hennes folk och hvars hela naturel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
