Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 3. Segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på kuskbocken, den trogne Schkurin stod bakpå vagnen, och
man galopperade i vild fart på väg till Petersburg. Under
vägen mötte man Michel, hennes majestäts franske hårfrisör,
hvilken som vanligt kom för att tjänstgöra. Man tog äfven
honom med sig.
De hade ungefär trettio kilometer att färdas; hästarna,
som nyss tillryggalagt samma väg, hade litet svårt för att
göra om det. Men man hade ej tänkt på att skaffa hästar
till ombyte. Genom denna försummelse höll allt på att gå
om intet. De bägge hästarna för en bondkärra, som de
mötte, räddade kanske Katarina (om man får tro ett vittne)
och skaffade henne en krona. Fem werst från staden mötte
man Gregor Orlof och furst Bariatinski, som redan blifvit
oroliga; man steg ur den ena vagnen i den andra och kom
slutligen till regementet Ismajlofskis kasern.
»Alltså,» skref Rulhière, »för att bli oinskränkt regent
öfver världens största rike, anlände Katarina mellan sju och
åtta på morgonen, brytande upp i följd af en soldats
försäkran, skjutsad af bönder, förd af sin älskare, åtföljd af sin
kammarjungfru och sin hårfrisör.»
Där fanns blott ett dussin soldater. Ej heller där var
någonting förberedt på allvar, hvad Alexej Orlof än må ha
sagt. Man gick fortfarande sin väg fram på måfå.
Soldaterna kommo framrusande halfnakna och halfsofvande. Man
sade till dem att ropa: »Lefve kejsarinnan!» De förutsågo
en utdelning af wodka (brännvin) och ropade allt hvad man
ville. Man skickade två af dem efter en präst, som de genast
kommo med, ledande honom en vid hvardera armen. Äfven
prästen gjorde allt hvad man bad honom om. Han lyfte
upp krucifixet, mumlade ett edsformulär, och soldaterna
bugade sig: det var gjordt, kejsarinnan var proklamerad.
»Rysslands tron är hvarken ärftlig eller elektiv,» har
neapolitanaren Caraccioli sagt, »den är ockupativ.»
Paul nämndes icke i proklamationen. Den gjorde
Katarina till ensam och oinskränkt suverän, själfhärskarinna
(samodierjitsa). Det var icke efter Panins beräkningar. Men
hvar var Panin nu, och hvem frågade efter honom?
»En svärm oligarker,» har Herzen sagt, »främlingar,
pandurer, hofgunstlingar, hämtade nattetid en okänd, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
