Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 3. Segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Kejsarinnan var okunnig om detta dåd,» försäkrade
Fredrich tjugu år därefter under ett samtal med grefve de
Ségur, »och mottog underrättelsen därom med en förtviflan,
som ej var spelad; hon förutsåg den dom, som hela världen
nu fäller öfver henne.»
Hela världen var kanske för mycket sagdt. Men den
stora allmänheten var säkerligen böjd för att sluta sig till
en åsikt, för hvilken Castéra, Masson, Helbig och andra ha
gjort sig till språkrör. I en tidning från den tiden, tryckt
i Leipzig, jämfördes Peters död med den engelske kung
Edvards, som mördades i fängelset på sin gemål Isabellas
befallning 1327. Längre fram försiggick en omkastning i
opinionen, hvartill utgifvandet af furstinnan Daschkofs
memoarer ej litet har bidragit. Vid Katarinas död hade
Paul bland kejsarinnans papper funnit ett bref från Alexej
Orlof, skrifvet genast efter händelsen och tydligt angifvande
honom själf såsom brottets upphofsman. Mordrusets yrsel,
skräck, samvetskval, allt bär det vittne om. Kejsaren lyfte
ögonen till himlen och sade: »Gud vare tack». Men
furstinnan Daschkof, som skildrar denna scen, har ej varit
närvarande därvid, och grefve Rostoptschin, som har en kopia
af detta bref, berättar, att originalet har blifvit förstördt.
Bland de moderna författarne göra olika åsikter och
gissningar sig gällande. Katarina själf ansträngde sig för
öfrigt, det måste erkännas, att bibehålla det dunkel, som
omger denna fruktansvärda gåta, och det med alla de medel,
som stå i en själfhärskares makt. Om man gjort henne
orätt, kan man säga, att hon på sätt och vis framkallat
förtalet genom att nedtysta sanningen. Hennes hårdnackade
ifver att söka kväfva alla egentliga uttalanden om den
tragiska händelsen gick så långt, att hon till och med angrep
Rulhières verk, som ändå icke uttalade sig angående hennes
delaktighet i mordet. Och trots hennes utomordentliga
förställningskonst, var den hållning hon ansåg sig böra antaga
i katastrofens ögonblick kanske ej den bästa hon kunde
välja för att afväpna den allmänna oviljan, ehuru den
vittnade om hennes karaktersstyrka och hennes utmärkta
förmåga som skådespelerska. I ett skyndsamt sammankalladt
råd beslöts det, att nyheten skulle hållas hemlig ett dygn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
