Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 1. Utseende. Karakter. Temperament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fylldes af krutrök. Dagen därpå skämtar hon häröfver, helt
förtjust att också en gång ha fått känna lukten af krut.
Hon går i kyrkan för att sjunga ett Te Deum med
anledning af den mer eller mindre trovärdiga segern öfver
turkarne, hvarom en kurir från Patjomkin i ett lämpligt
ögonblick underrättat henne. Hon säger med anledning
häraf, att när hon såg så mycket folk vid ingången till
helgedomen, tänkte hon, »att en sådan människoskara nog skulle
förmå att förjaga svenskarne med stenarna från Petersburgs
gator». Hon ämnar underteckna en ukas, hvari hon ger
vice amiral von Desin order att förena sig med amiral
Greigh »sedan han slagit svenskarne vid Karlskrona». Amiral
Greigh bör äfven möta Desin efter att i sin tur ha slagit
den fientliga flottan ännu en gång. Men Mamonof,
gunstlingen för ögonblicket, vågar invända: »Är det då så
alldeles gifvet, att de båda amiralerna skola segra i de
supponerade drabbningarna? Tills dato åtminstone ha de ej
vunnit någon afgörande fördel!» Katarina blef häftig: »Jag
tycker inte om små företag, endast stora. Om man
resonerade så, skulle man aldrig slåss.»
Hon ger dock vika och afstår ifrån att sända Desin
»order att segra», men hon gråter af harm och tror, att
vice amiralen på det sättet ej kommer att uträtta något.
Tre veckor senare tyckes det, ehuru i själfva verket ingen
förändring inträffat i de stridandes ställning, som om hela
den fientliga flottan låge på Östersjöns botten, ty så litet
frågar Katarina nu efter sina grannar, att hon talar om att
sända sin egen flotta till Arkipelagen. »Hvad svenskarne
beträffar behöfver man ej mera tänka på dem, de skola nog
förstöra sig själfva. Den finska armén är eller råkar snart
i uppror och det är tillräckligt för att bringa Gustaf till
förnuft.» Katarina tänker endast på att få hämnd på
konungen af Sverige genom att förlöjliga hans krigiska planer
i en opéra-comique kallad »Koslaf», som hon börjat
författa, »utan att veta huru den skall slutas». Men den
finska armén rättfärdigar ej, genom att göra uppror, det
förtroende, kejsarinnan satt till den, och efter växlande
framgångar och motgångar följer nederlaget vid Svensksund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
