Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 1. Utseende. Karakter. Temperament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hon säger; hon får kolik. En dag finner Schrapowicki,
hennes faktotum, henne utsträckt på en chäslong, klagande
öfver smärtor mellan magen och bröstet. »Det är säkert
det ruskiga höstvädret, som gör ers majestät illamående,»
säger han. »Nej,» svarar hon, »det är Otschakof; fästningen
blir intagen i dag eller i morgon, jag har ofta sådana
aningar.» Men dessa aningar vilseleda henne ofta, såsom
i före varande fall, ty Otschakof föll ej förr än tre månader
därefter. Då hon fick underrättelsen om Louis XVI:s död,
blef hon så uppskakad, att hon måste gå till sängs. Denna
gång söker hon dock hvarken att betvinga eller att dölja
sin rörelse, som ej väckes hos henne uteslutande af politisk
solidaritetskänsla, ty hon har ett lättrördt hjärta. Hon är
icke allenast »känslofull» enligt tidens mode, hon är verkligt
tillgänglig för sympati och deltagande.
»Jag glömde bort att äta, dricka och sofva», skref hon,
då hon berättade om sin sonhustrus död 1776, »och jag vet
icke, huru jag fick mina krafter att stå bi. Det var
ögonblick, då jag tyckte, att hela mitt inre sönderslets af de
lidanden jag såg.»
Det hindrar henne icke från att i sitt långa bref
inskjuta en mängd detaljer angående hennes hvardagslif och
det vanliga, litet klumpiga skämt, hvarmed hon gärna lifvar
upp sin förtroliga korrespondens, frågar efter Grimms
»spruckna tarm», hans hundars näpna små upptåg med mera
sådant. Sedan hon öfverlämnat sig åt sina känslor, har
hon nämligen återtagit väldet öfver sig själf, och hon uppger
skälet:
»På fredagen blef jag hård som sten. Jag, som annars
aldrig kan låta bli att gråta, såg utan att fälla en tår den
sjuka dö. Jag sade till mig själf: om du gråter, skola de
andra stortjuta, om du stortjuter, skola de andra svimma,
och alla människor skola tappa både hufvud och besinning.»
Hon har aldrig tappat hufvudet och hon försäkrar i ett
af sina bref, att hon aldrig varit utsatt för att svimma. Så
snart det gäller ett fast personligt uppträdande, att antaga
en beslutsam hållning och genom sitt exempel äfven tvinga
andra att göra det, är hon redo. I augusti 1790 tänker
hon allvarsamt på att följa med sin reservarmé till Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
