Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 3. Åsikter och grundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högt, emedan mitt inre alltid varit uppriktigt republikanskt.
Jag erkänner, att det kanske är en sällsam kontrast mellan
denna sinnesförfattning och min ställnings obegränsade
makt, men ingen i Ryssland skall kunna säga, att jag har
missbrukat den. Jag älskar de sköna konsterna af ren
böjelse. Hvad mina skrifter beträffar, betraktar jag dem
som föga betydande; jag har roat mig med att göra utkast
i olika ämnen, jag tycker, att allt hvad jag har gjort är
tämligen medelmåttigt, också har jag aldrig fäst någon
vikt därvid, oafsedt nöjet. Beträffande mina politiska
handlingar har jag försökt följa de planer, som ha tyckts mig
nyttigast för mitt land och drägligast för andra. Om jag
känt till några bättre, skulle jag ha antagit dem. Om man
visat mig otacksamhet, skall åtminstone ingen kunna säga,
att jag icke varit erkännsam. Jag har ofta hämnats på mina
fiender genom att göra dem godt eller förlåta dem.
Mänskligheten i allmänhet har i mig haft en vän, som aldrig
svikit vid något tillfälle.»
Äfven i dessa resonemanger finnes, som vanligt, mycket
sundt förnuft, men de vittna också om mycken
själfbelåtenhet. Katarina var tydligen öfvertygad om, att hon i hela
sitt lif varit trogen mot de fyra regler för sitt handlingssätt,
som hon uppställt för sig och som hon under loppet af
samma år uppräknade för Patjomkin: att vara redlig,
anspråkslös, tillgifven och tacksam till det yttersta. Hon
antecknade äfven på sitt konto andra förtjänster och goda
egenskaper, utom skriftställaretalangen, som hon blygsamt
förnekade. Detta år, 1789, tycks för henne ha varit en tid af
eftertanke, återblickar på det förflutna och forskningar i
hennes inre värld. Resultatet har förefallit henne
tillfredsställande. Har hon varit uppriktig mot sig själf? Det är
sannolikt. Lika uppriktig som den 6 juni 1791, midt under
det andra turkiska kriget, som uteslutande framkallades af
hennes ärelystnad och fortsattes genom hennes energiska
vilja, och då hon skref följande rader:
»Kriget har aldrig bott i mitt hjärta, jag har aldrig
anfallit någon, men jag vet att försvara mig.»
Hon var i stånd att inbilla sig och vilja inbilla andra,
att det var Polen, som hade börjat 1772 och att Suworof,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
