Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Första boken: Kvinnan - 3. Åsikter och grundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordalydelse ej skulle kunnat formuleras bättre af en
inkvisitionsdomstol. Hon behandlar ej sina egna undersåtar med
större öfverseende. För att skydda dem mot jakobinismens
smitta tillgriper hon vapen, för hvilka hon i början af sin
regering ej skulle ha haft nog förakt. Patjomkin skrifver
till sin kejserliga väninna, då han får veta, att hon valt
Prozorofski till guvernör i Moskwa:
»Vi ha ur er arsenal framdragit den äldsta
artilleripjesen, som säkerligen skall skjuta åt det håll ni anger, ty
den har ingen egen inriktning, men akta er, att den ej i
framtiden betäcker ers majestäts namn med blod.»
Prozorofski och hans medhjälpare i Moskwa och
Petersburg, Ararof, Scheschkofski och Pestel, tyckas enligt en
rysk skriftställares kraftiga uttryck »oförmodadt ha trädt
ut i dagsljuset från Preobrajenski Prikaz’ tortyrkamrar,
hvilka redan höljts i glömskans natt». Moskwajournalisten
Nowikofs dömande till femton års fästning för att ha
fortsatt publikationer, hvari kejsarinnan själf fordom varit
medarbeterska, inleder en régime, som blott alltför afgjordt
bekräftar Patjomkins farhågor. Katarina riktar till och
med sina angrepp mot de höga franska halsdukarna, som
Petersburgs sprättar med furst Boris Galitzin envisas att bära.
Vi skola få tillfälle att återkomma till dessa minnen.
För tillfället söka vi endast leta oss till de tankar, som den
stora politiska och sociala sammanstötningen vid det
adertonde århundradets slut framkallade hos Katarina. Dessa
tankar voro tarfliga, det måste erkännas. Katarina var ej
i stånd att bakom de beklagliga och brottsliga
förvillelserna se det nobla, upphöjda och ädla, som den af henne
motarbetade rörelsen bar inom sig. Kanske var också ej
intelligensen ensam i stånd till att förstå detta. Därtill
behöfdes också en viss känslans storhet, som Katarina
aldrig ägde. Medan hon försökte bekämpa revolutionen,
passade hon på och kväfde på Weichselns strand det sista
spåret af nationell själfständighet; det var en politisk affär
och får kanske icke dömas för strängt. Men sedan striden
i Polen var slut, hade hon som kvinna ej en hjärterörelse
och som stor regentinna ej en glimt af förståelse för hvad
som utgjort den döende republikens ära och dess upprättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
