Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 1. Regeringskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett aristokratiskt skäl, men det måste så vara, om ej allt
skall vändas upp och ner.»
Och så var det alltid. General Igelström har 1794
i Warschawa låtit öfverrumpla sig af ett folkupplopp och
blifvit försatt ur tjänstgöring, men en dag, då kejsarinnans
omgifning obarmhärtigt klandrar honom, höjer hon sin
röst: »Var tysta, mina herrar, och glöm inte, att han har
tjänat mig i trettio år och att jag har honom att tacka för
freden med Sverige.»
Ett af Gretch meddeladt fragment af ett samtal med
grefve Nikolai Rumiantsof, son till hjälten i det första
turkiska kriget, antyder å andra sidan den rikedom af medel hon
förfogar öfver och använder för att skaffa sig tillgifna vänner,
dem hon kan ha nytta af. Hon frågar grefven, om han tror, att
det är en lätt sak att leda människorna. »Jag tror, att det
inte finns något svårare,» svarar Rumiantsof — »Visst inte!
Man behöfver bara iakttaga tre regler: den första är att ställa
sig så, att människorna tro, att de af sig själfva vilja göra
det man befaller dem.» — »Det behöfs inte mera,» afbryter
Rumiantsof med en bugning. Amiral Tschitschagof å sin
sida berättar, att hans bror, som var kammarherre, en dag
var nog olycklig att komma för sent till sin tjänstgöring.
Kejsarinnan märkte det och uraktlät ej att göra
anmärkning om denna försummelse, men det var under form af
loford, som hon slösade på Tschitschagofs aflidne far, hvilken
i femtio års tid ej en enda gång försummat sin post. De,
som bevistade denna scen, voro öfvertygade om, att den
unge ädlingen mottog utomordentliga bevis på kejserlig
gunst, men han själf erkände sedan, att han aldrig varit så
olycklig och förvirrad. »Jag har för princip att berömma
högt och banna tyst», sade Katarina.
Också kan man ej föreställa sig, hvilket genljud ett
ord af hennes mun, en vink af hennes hand, det
obetydligaste bevis på tillfredsställelse eller missnöje från henne
slutligen fick i de för det mesta naiva och lättledda själar
hon hade att göra med. Tschitschagof erinrar sig också,
att en general Woronof, kommendant i Reval, med hvilken
han varit nära bekant, fick ett slaganfall, som blef hans död,
vid blotta tanken på att ha ådragit sig sin härskarinnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
