Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 1. Regeringskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det sätt. hvarpå Katarina tolkar den makt hon ger
sina underordnade, är också ett testamente från det förflutna
och ett minne af de seder, som infördes i Ryssland genom
den tartariska eröfringen. Hennes generalguvernörer i
provinserna likna nästan turkiska paschor; Kayserling, hennes
ambassadör i Warschawa, håller där ett hof, som fördunklar
Poniatowskis, och Patjomkin tycks ett ögonblick nära att i
rikets södra provinser skapa sig ett själfständigt
konungarike. Men hon försummar ej att till en viss grad afhjälpa
systemets brister genom helt och hållet moderna
kontroll- och bevakningsåtgärder. Hon säger: »Jag ger stor
myndighet till dem, som jag använder; om man ibland begagnar
sig däraf till att göra ondt, så blir det värst för den, som
gör det, ty jag försöker att få veta det.» Och hon är
afgjordt före sin tid, då hon uppmanar sina ämbetsmän att
»känna folkets seder på pulsen». Hon förklarar sig för
öfrigt ha stor vördnad för lokala sedvänjor. Då prinsen af
Ligne och grefve de Ségur en dag under Krimresan roa sig
att rycka den alltid brukliga slöjan från unga tartariska
flickors ansikten — som de för öfrigt finna mycket fula —,
tar Katarina denna lek mycket illa upp; det är ett »dåligt
exempel», som man måste akta sig för.
Men där hennes personliga myndighet står på spel, äro
hennes förbättringar i liberal riktning, hennes försök till
konstitutionelt regeringssätt, för det mesta endast en tom
form. Hon skrifver till prinsen af Ligne: »Min konselj,
hvars åsikt jag alltid biträder, då den är min egen». Denna
konselj är ytterligare ett påhitt af kejsarinnan, en
efterhärmning af de kabinettskonseljer, som förekomma hos andra
monarkiska regeringar, men med en mycket mera anspråkslös
roll. År 1762 hade Panin framlagt förslag till en
rådsförsamling, hvars organisation, enligt Villebois’ åsikt, nästan
skulle ha gjort den personliga makten om intet. Efter att
länge ha öfvertänkt förslaget, antog Katarina det, utnämnde
rådsherrar, envisades att man skulle ge dem en annan titel,
en rysk titel, ångrade sig sedan, nedlade dokumenten i
arkivet, och sedan blef det ej vidare fråga därom. Tvärtom
ställde hon efterhand så till, att man nästan tog all
myndighet ifrån de redan existerande rådsförsamlingarna, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
