Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 2. Inre politik. (Den politiska polismakten. Lagstiftning. Förvaltning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågan om ryska lifegenskapen, lätt kom till den slutsatsen,
att en radikal reform i detta afseende var för tidig.
Furstinnans anmärkningar gjorde filosofen tveksam i sina åsikter,
som bildats och mognat under loppet af tjugu år.
Förmodligen kom något af detta fram i de samtal, som Diderot
sedan hade med Katarina själf. Och grefve de Ségur, som
förmodligen hade sett de ryska bönderna genom den
kejserliga vagnens fönster, uttalade tio år därefter helt lugnt
den öfvertygelsen, att deras ställning ej lämnade något öfrigt
att önska. Katarina delade slutligen själf denna åsikt. I
sina anteckningar om en bok af Radistschef, en intransigent
liberal, som 1790 trodde, att det ännu var tid att idka
filosofi och fick dyrt plikta för sin villfarelse, gick
kejsarinnan ända därhän att framhålla som ett obestridligt faktum,
att det ej i världen finns någon bättre behandlad bonde än
den ryske eller någon mildare och mera mänsklig husbonde
än ägaren af ryska lifegna! För att få veta, huru det
riktigt förhåller sig därmed, behöfver man ej gå långt i
granskning af de fakta, som höra till frågans historia — en
historia, som liknar en hjärtskärande martyrologi. Som
exempel på den humanitet, som af de förnämsta ryska
herrarne bevisats mot deras lifegna, utpekar grefve de Ségur
i sina memoarer en grefvinna Soltikof. Det är ett olyckligt
val af exempel. Under de första åren af Katarinas regering
talades det vidt och bredt om processen med och domen
öfver en grefvinna Darja Soltikof, som anklagades för att
med raffinerad grymhet ha låtit döda ända till 138 af sina
lifegna af bägge könen. Ransakningen konstaterade med
visshet 75 offer, däraf en liten flicka på tolf år. Och trots
förbittringen bland folket, som ännu behåller namnet
Soltytschja i förfärligt minne, vågade Katarina ej skipa
fullständig rättvisa. Den ohyggliga kvinnans mer eller mindre
frivilliga medbrottslingar, popen, som begrafde de olyckliga,
och tjänarne, som misshandlade dem, blefvo knutade på ett
af Moskwas torg; grefvinnan Soltikof slapp undan med
lifstidsfängelse. Det var redan ett framsteg: under
Elisabeths eller Peter III:s regering skulle samma brott, äfven
om de varit allmänt kända, ha förblifvit ostraffade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
