Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 2. Inre politik. (Den politiska polismakten. Lagstiftning. Förvaltning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att kavalleriregementena inbragte sina chefer 18,000.» Grefve
de Vergennes skref vid samma tid: »De ryska flottorna
vinna ej i ryktbarhet på att aflägsna sig från Östersjön.
Den, som nyligen visat sig på Medelhafvet, har ej lämnat
något godt rykte efter sig. Livorno beklagar sig isynnerhet
öfver officerarne, som ha köpt mycket men sällan betalat.»
På det hela taget har Katarina börjat många företag,
men fullbordade intet eller så godt som intet. Det låg i
hennes natur att gå på utan att se efter, hvad hon lämnade
bakom sig. Det var mycket spillror.
»Före Katarinas död,» har någon skrifvit, »liknade redan
de flesta af hennes regerings minnesmärken ruiner.»
Det fanns en dämon inom henne, som dref henne framåt,
dref henne alltjämt bort från nuet och det redan vunna
resultatet, utan att ens unna henne den tillfredställelsen
att stanna och njuta af det fullbordade arbetet. Denna
dämon var kanske ingen annan än ärelystnaden, en stundom
lumpen och barnslig ärelystnad. Då hon hade uppgjort
planen och lagt granden till en byggnad, lät hon slå en
medalj däröfver, och då medaljen var färdig och inlagd i
hennes skåp, tänkte hon ej längre på byggnaden. Den
beryktade marmorkyrkan, som påbörjades 1780, var ännu tjugu
år därefter i samma nybörjade skick.
Men det var kanske den stora tsarinnans af ödet
bestämda roll att sålunda sätta en svindlande fart i detta folk,
denne under snötäcket sofvande jätte, som Peter I ej lyckats
helt och hållet väcka ur dess sekelgamla sömn och som
endast behöfde ryckas upp ur sin dvala för att följa sin
naturlag och rulla utför branten, likt en fors, som ingenting
kan hejda, mot ett hemlighetsfullt öde. Och kanske hade
Katarina ej helt och hållet orätt, då hon skref till Grimm
dagen efter den dag, då det af henne uppresta monumentet
öfver den store tsaren, hennes företrädare, aftäcktes:
»Då Peter I visade sig i fria luften, tyckte vi, att han
såg lika liffull som stor ut, det såg ut, som om han varit
ganska nöjd med sin skapelse. Jag kunde icke se på honom
på en lång stund; jag kände mig rörd, och då jag såg
mig omkring, fann jag att alla människor hade tårar i
ögonen. Ansiktet var vändt åt det håll, som är motsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
