Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 3. Yttre politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den allians, för hvilken Frankrike drog sig. Han låtsade
snart närma sig England.
»Hvarför icke?» svarade han med sin vanliga, litet
sträfva rättframhet, då Ségur tog sig för att i all vänlighet
fråga honom därom. »Inte kan väl en diplomat som ni
förvåna er däröfver? Då jag såg franska konungariket
förvandlas till ärkebiskopsdöme och en prelat visa ut två
marskalkar af Frankrike ur konseljen och helt lugnt låta
engelsmännen och preussarne ta ifrån er Holland utan ett
svärdslag, erkänner jag, att jag tillät mig ett skämt: jag sade,
att jag skulle ha rådt min härskarinna att sluta förbund
med Louis den tjocke, Louis barnet, Louis den helige, den
sluge Louis XI, den vise Louis XII, Louis den store, till
och med med Louis den högt älskade, men inte med Louis
lydbiskopen.»
Gunstlingen sade icke allt. Den ärkebiskop, af hvars
närvaro i konseljen han tog en sådan anstöt, Loménie de
Brienne, afskedades den 5 augusti 1788. Men oppositionen
mot den föreslagna alliansen kom ej från honom ensam.
Då Necker i maj 1789 åter kommit till makten, skref
Marie-Antoinette till grefve de Mercy och meddelade honom, att
alla ministrarne med undantag af Montmorin uttalat sig
mot den ifrågavarande alliansen. »Först och främst,» sade
hon, »är det klart, att vi under våra affärers nuvarande
tillstånd ej kunna lämna någon hjälp vare sig i pengar
eller trupper, och då vore det icke ärligt att ingå någon ny
defensivallians.»
Hon antydde sålunda helt uppriktigt det förnämsta
hindret för det föreslagna förbundet: vanmakten hos
Frankrike, hvilket redan som en dödligt sårad fågel sprattlade
mellan det revolutionära odjurets klor.
Ett handelsfördrag (11 januari 1787) var allt hvad Ségurs
ansträngningar ledde till. Det berättas, att Ségur vid dess
undertecknande begagnade en penna, som tillhörde hans
engelska kollega, Fitz-Herbert. Anekdoten är endast sann
till hälften; öfverraskad af ett plötsligt förslag, som
Patjomkin hade gjort honom ombord på en galère, som förde
dem till Moskwa i Katarinas sällskap, ville Ségur genast
besvara det skriftligt, men kunde ej finna sitt skriftyg, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
