Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Fjärde boken: Katarina i hvardagslag - 1. Hemlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’468
KEJSARINNAN.
måste berätta för er,» skrifver bon till Grimm, »om huru
förvånad prins Henrik (preussiske kungens bror) blef en dag,
då furst Patjomkin släppte ut i rummet en apa, med
hvilken jag började leka i stället för att fortsätta en fin
konversation, som vi hade börjat. Han spärrade upp ögonen,
men det hjälpte icke, apans skälmstycken segrade.»
Samtidigt äger hon också en katt, present af furst Patjomkin:
»mera katt än någon annan katt, glad, kvick, icke envis».
Hon har fått denna present i utbyte mot en Sèvres-servis,
som hon låtit göra åt sin favorit under uppgift att det var
åt henne själf, »för att den skulle bli vackrare». Familjen
Anderson förlorar icke sina rättigheter för det: »Ni får
ursäkta mig,» skrifver kejsarinnan i ett af sina bref, »om bela
den föregående sidan är illa skrifven; jag är i detta
ögonblick ytterst besvärad af en viss ung och vacker Zemire,
som af hela Tomfamiljen är den, som är mest påträngande
och som går ända därhän i sina pretentioner att hålla
tassarna på mitt papper.»
Följande är ett utdrag ur fru Vigée-Lebruns Minnen:
»Då kejsarinnan återvändt till staden, såg jag henne hvarje
morgon öppna ett fönster och kasta ut bröd till hundratals
kråkor, som dagligen på bestämd tid kommo för att få sin
ranson. Om kvällarna vid tiotiden, då hennes salonger voro
upplysta, såg jag henne tillsammans med sina barnbarn
och några af hoffolket leka ;budi budi benne’ och
’kurra-gömma.»
Fru Vigée-Lebrun bodde under sin vistelse i Petersburg
i ett hus midt emot det kejserliga palatset. Obekymrad om
lokalfärgen har legenden sedermera förvandlat de svarta
fåglar, som den kejserliga banden sålunda matade, till
dufvor, men allt detta, som legenden eller historien meddelar
oss om Katarinas tycken eller vanor, påminner det på minsta
sätt om en Messalina? Det tvifvel vi ofvan uttalat, stärkes
ytterligare. Hvad vi kunna veta om det inre lifvet i ett
palats, där Katarina bodde i sällskap med en Orlof eller en
Patjomkin, är det verkligen hela sanningen, den sanna
sanningen, som italienarne säga? Tviflet är historikerns första
dygd, det få vi icke glömma. Katarina var, som sagdt,
ingen hycklerska; hon lefde i stora ljusa dagen, och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
