Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Fjärde boken: Katarina i hvardagslag - 2. Familjelif. Storfursten Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’490
KEJSARINNAN.
honom. Denna hemska nyhet, som man slungat honom i
ansiktet utan minsta hänsyn, hade hos honom framkallat en
sinnesskakning, hvaraf hela hans fysik fått men.
Dellon-ville lämnar i sina memoarer en annan förklaring, som han
säger sig ha fått af hellenisten de Villoison, »en allvarlig
man, som i lång tid haft träget umgänge med storfursten».
Pauls själsförmögenheter skulle ha grumlats af starka
opiumransoner, som gifvits honom in under egendomliga
omständigheter. »Grefve Andrej, sedermera furst ßasumofski,
hans hjärtevän, men som var ännu mera intim vän med
storfurstinnan, född prinsessa af Darmstadt, superade hvarje
kväll ensam med det ädla paret och hade ej kunnat hitta
på något annat sätt att förvandla trion till en tëte-à-tète.»
Att ett varmare förhållande än vänskap existerat mellan
grefve Andrej och Pauls första gemål, tycks ej vara tvifvel
underkastadt. Enligt en rapport från Durand till grefve
de Vergennes i oktober 1774, skulle Katarina ha åtagit sig
att i det afseendet öppna ögonen på sin son, men utan att
lyckas. Men vid storfurstinnans död fann man bland
hennes papper bref, som bragte sanningen i dagen, ßasumofski
fick befallning att ge sig ut på resor. Spelade opium någon
roll i denna brottsliga intrig? Det kunna vi ej säga. Men
ett faktum är, att Pauls själstillstånd tidigt blef föremål
för tvifvel och besynnerliga utläggningar. Då han 1781
passerade Wien och man ville uppföra Hamlet för honom
på hofteatern, vägrade skådespelaren Borkman att spela sin
roll, det skulle då finnas två Hamletar på teatern, sade han.
Joseph skickade honom femtio dukater för hans
omtänksamhet. Paul visade sig ständigt nervös, retlig och känslig i
yttersta grad. Ar 1783 skref markis de Vérac från
Petersburg, att storfursten hade svimmat, då han fått veta grefve
Panins hastiga död. Den hemska fantasi, som satte sin
prägel på den ceremoni, hvarmed Paul vid sitt uppstigande
på tronen ansåg sig återupprätta sin fars minne, är för
öfrigt ett tillräckligt bevis för sanningen af de beskyllningar
för sinnesrubbning, som ha följt honom i hans förtidiga
graf efter att förut ha varit honom följaktiga i hela lifvet.
Det förefaller mindre sannolikt, att Paul gräft upp Peter
III:s lik och satt det ett ögonblick på den tron han själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
