Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenröset in i täta granskogen der bakom. Men långt
in mellan de tjocka stammarna och täta grenarna
följdes han af hennes skratt... friskt och klingande.
Och det ljöd honom i öronen hela dagen och
natten efteråt.. flera dagar framåt, retande och lockande
och frånstötande på samma gång, ty det sårade honom
på ett egendomligt nedsättande vis. Men när Johanna
blef ensam, steg hon upp, strök håret, som bragts i
oordning, ur pannan och såg sig omkring. När hon
märkte att Ben försvunnit, brast hon ännu engång ut
i sitt hejdlösa klingande skratt, innerligt förnöjd åt
hela äfventyret.
— — — — — — — — — — — — — — — — —
När den fuktiga aftonblåsten kom tagande med
stora, svarta regnskyar från nordvest, mörknade det
nästan märkbart inom några minuter, och den nyss så
lifliga rågåkern der skördefolket gått fram i dag låg
snart öde i skymningen med nedtrampade dikesrenar
och illa tilltygad halmstubb, men på regelbundna
afstånd stodo rågskylarna, mogna och gula, och den
kusliga blåsten strök in under dem genom
öppningarna mellan kärfvarna och prasslade med de fulla
axen. Det var hösten som kom för att undersöka om
frukten var mogen, nu, när dess välde tog vid. Den
slog ner med rusk och mörker ur de dystra
skymassorna deruppe och tog sitt första tag i aspallén längs
uppkörsvägen så bladen skakade af en isande
frossbrytning, — den första förkänningen af att sommaren
spelat ut sin roll. Väderqvarnens vingar ryckte i sin
jernkedja uppe på backen, så skramlet hördes långt ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
