Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någorlunda. Fader vår och Herren välsigne oss — så var
morgonandakten slut.
Vid efteråt anstäld räfst kommo följande
ursäkter fram:
Att man nog hade sjungit.
Ånej, — då hade rektorn nog hört det.
Allmän heshet.
Nej, — alla kunde inte vara hesa på en gång.
Att man glömt salmböckerna.
Inte det heller, — alla kunde den salmen utantill.
Flera ursäkter gjordes icke och rektorn fann
saken alldeles för obetydlig att föranleda allvarligare
näpst. Han sade endast bestämdt till, att derest
klassen icke behagade sjunga härnäst, skulle den få med
honom att göra. Dervid blef det.
Men Ben kände alltför väl till orsaken och lika
så den skrofliga rösten, som hjelpt honom att sjunga
och den var Sybergs.
Alltsammans var följderna af en simpel agitation
mot de två. De hade i går på lofdagen försummat
den stora utflykten som alla kamraterna länge haft i
sinnet, och i stället gjort en helt och hållet enskild
liten utfärd för sig — en utfärd med flickor, —
skolflickor!
Det kunde naturligtvis icke passera onäpst och
allmänna opinionen hade beslutit att Benjamin
Thomén skulle få sjunga salmen helt ensam i dag, ty man
visste huru han skämdes öfver sin fula röst och hur
olycklig han var att sjunga. Syberg kunde man icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
