Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fadren såg på honom med en forskande blick. Då
blef Ben feg, — hans friska mod från fordom hade
lemnat honom allt mer och mer under de senaste
tiderna, han var trött dagarna igenom och alla hans
tankar lågo på lexorna och bestyret att gå framåt i
skolan. Han böjde sig för fadrens blick och tänkte som
ett slags martyr på att han genom sitt uteblifvande
räddade kamraterna från en angifvelse. Men det var
med én smula inställsamhet han svarade:
— Efter pappa så vill, kan jag ju bli borta.
Det ville pappa inte precis. Nej, — Ben kunde
ju gå dit, under de vilkor, som pappa förskrifvit.
Då blossade det till ett ögonblick i Bens inre, —
han hade lust att förklara huru lumpet det skulle vara
af honom att spela spion på sina kamrater, men fadren
såg så lugn och öfverlägsen ut att han säkert endast
fått ett skratt och en tillrättavisning till svar. Och
han teg stilla och behöll för sig sjelf sitt beslut att
icke gå på Fernbergs namnsdagsbjudning.
Men dagen derpå kastade hans lynne om ju mer
stunden för bjudningen nalkades. Fernberg var just
rätta mannen att ställa det roligt. Han bodde hos en
fattig fru, som lydde honom, den rika
posessionatsonen fullkomligt och der skulle det nog vankas ett och
annat. Han visste på förhand att Fernberg hade köpt
tio flaskor punsch och att hela högsta klassen var
bjuden jemte de äldsta och pålitligaste från de lägre
klasserna. Och hvad skulle kamraterna säga om han
uteblef? — Att han lät sig kujoneras naturligtvis! Det
blef det afgörande argumentet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
