Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland kamraterna kände han sig som en bof
långa tider framåt och led oerhördt under
ransakningen. Han ofta nästan önskade att komma fast, för att
sedan ha sin ställning klar till kamraterna, men var för
feg att angifva sig sjelf som förbrytaren, ty han skulle
icke härda ut med kamraternas förkrossande förakt.
Och dessutom var han ju bra oskyldig i det hela
taget, — allt föll på fadren.
Likväl blef han icke rätt fredad för sitt samvete
under ett halft år framåt. Han måste engång viga
vännen Syberg in i sitt brott. Syberg funderade.
— Asch, sade han, — hvarför ska du prata om
allting. Det var all tröst han fick från det hållet, men
han kände det likväl lättare, — Syberg föraktade
honom icke mera för det.
Ben drog sig ifrån kamraterna hela hösten,
skämdes för dem, läste sina lexor och var bitter. Men
lexorna ville icke gå längre. Han förlorade sitt
sjelfförtroende i yttersta grad, inbillade sig att alla sågo
ned på honom och gaf dem rätt. Sigrid Walborg
vågade han knapt tänka på, än mindre se in i ögonen.
Han hängde öfver pianot i skymningen,
fantiserade öfver sorgsna finska folkmelodier och led riktigt
af ett slags passion för musik. Det var det enda som
tröstade honom rätt. Han hade gått igenom
målbrottet så småningom, begynte sjunga igen till syster
Emmis ackompagnement, och hans röst hade en hög
och fin tenorklang. — Fadren tyckte långt ifrån om
allt detta. Han trodde nu engång för alla att hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
