Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han hade hela vägen försökt beherska sin oro, som
tilltog ju mera de närmade sig Furuvik, Walborgs
egendom.
Redan när de hunnit några verst från staden hade
han öfverfallits af en hjertklappning vid tanken på
hvad han gick till mötes. Huru skulle Sigrid
Walborg taga emot honom nu, och huru skulle han sjelf
rätt imponera på henne? Den sista versten innan de
kommo fram satt Ben såsom på nålar och hade flere
gånger lust att helt enkelt bedja drängen vända om
till staden igen, men så såg han på sin trygge vän
och skämdes smått för sitt vankelmod. Hans fantasi
tog alltid ett sådant öfvertag öfver honom när det
gälde något nytt eller spännande, att han på förhand
förestälde sig allting dubbelt förstoradt eller
försvåradt. Sedan när det var förbi, var han den förste att
le åt sina inbillningsfoster. Så hade det varit redan
i skolan och bedragen hade han alltid blifvit på det
han väntat sig.
När de körde in under Furuviks lummiga
björkar innanför grinden, ångrade Ben häftigt hela sitt
tilltag, steg ned ur kärran framför trappan darrande
i knävecken och skulle helt säkert ha rymt sin väg
om han varit ensam. Men nu hjelpte ingenting och
han tog på sig sin mest obesvärade min, fastän han
var nära att storkna af stickande torrhet i halsen.
Sköt sin hvita mössa käckt på sned, sade till åt
drängen att vara beredd till affärd när som helst och steg
med Syberg uppför trappan.
Ja, — man var hemma och tant Walborg sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
