Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då sade fröben Elmberg igen någonting på
franska till Sigrid. Det var för mycket för Ben, han steg
upp och såg otålig ut.
— Sitter ni illa, frågade fröken Elmberg, — här
är min kappa att sitta på...
— Tack, sade Ben kort och blef stående utan
att slösa ett ord vidare. Men i gräset, midt emellan
de båda flickorna halflåg vännen Syberg så lugn och
tillfreds att intet i verlden kunnat rubba honom ur
hans jemvigt, om icke en jordbäfning rakt under
honom.
Ben var ond, ond öfver att han ej kunnat
finna den enkla naturliga ton som vännen Syberg,
ond öfver att han ej kunnat prata med Sigrid
Walborg, ond öfver fröken Elmbergs franska, ond öfver
att han alls kommit hit, ond öfver att han var ond...
Och då slog Sigrid Walborg sin väninna på axeln
med sina ljusgrå sommarvantar litet tillgjordt och sade
affekteradt, såsom om hon ej markt att det var franska:
— Eh bien, — retournons!
— Prenez mon manteau, sade fröken Elmberg i
det hon steg upp och såg på Ben, men han förstod
med god flit icke hennes gest engång.
— Pardon, — åh jag menade min kappa, tillade
hon leende när vännen Syberg räckte den åt henne.
— Vi äro så vana att tala franska med hvarandra,
sade hon urskuldande och nickade åt Sigrid, — inte
sant du?
Syberg hade stigit upp och bjudit fröken
Elmberg armen, men Ben hade sitt fulaste lynne öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
