Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tog han lifvet med dess nattvak och supéer älskvärdt
och naivt utan en baktanke på att det skulle komma
någonting efteråt. Uppburen blef han för sin rösts
skull och omtyckt, såväl af kamraterna som i
sällskapslifvet, och det gaf honom ofta ett sjelfförtroende,
hvaraf han njöt omätligt.
Han var helt intressant, tyckte damerna, när han
en balafton tillbakadragen och anspråkslös afspeglade
sig i det vaxade golfvet litet afskild från de öfriga
sångarena och sjöng sitt soloställe med så smältande
ungdomlig röst och så fullt af omedelbar känsla att
de bakomsittande stego upp för att se på honom.
Men den som ej alls fäste sig vid hela
uppmärksamheten han väckte, var Ben. Helt inne i sången, stod
han och sjöng med hufvudet litet på sned och det
tunga håret nedfallet i pannan, ögonen tindrande och
munnen litet melankolisk.
När han då slutat, bröt bifallet lös. Han
bockade sig litet flat öfver sin framgång, flera gånger
kort och anspråkslöst och drog sig sedan bakom de
andra sångarna. Och då kom värden på stället till
honom, tog honom i hand, tackade för den njutning
han beredt dem och inledde ett samtal. Slutet blef
vanligen att Bens far hade varit studentkamrat till
värden och så kom farbroskålen och en ny
handtryckning. Men damerna tyckte det var synd att han icke
var konversabel. Det var Ben nog när det föll
honom in, men nu var han botad för damerna långa
tider framåt, — damerna i societeten nämligen. Han
afskydde dem uppriktigt i deras närvaro och bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
