Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svart afslutning med någonting förgyldt i spetsen.
Det är tornet på Nikolaikyrkan, de öfriga ljusa
punkterna spridda byggnaderna. Och när tranorna kommit så
långt ned att de se vågorna svalla fria i hamnarna, ge
de till ett förnöjdt skri, taga igen den horizontela
riktningen och segla snedt öfver staden och kyrkan
vidare uppåt landet. Men strax på andra sidan kyrkan
syns en hel drifva snö under träden i Kajsaniemi
och det väcker deras nyfikenhet, ty backarna
rundtomkring stå bara och bruna i förmiddagssolen.
— Det är menniskofunder, snattrar den gamla
tranan i spetsen, — det har hvarje år denna dag
funnits snö der på det samma stället under tallarna.
— Vi ska titta efter närmare, säga de unga
tranorna, som aldrig sett snö, ty i fjol voro de flygfärdiga
i god tid och hösten var tidig men snölös.
Och fast de gamla brumma, göra de en lång
spiral nedåt med nyfiket sträckta halsar och skärpta
blickar. Då upptäcka de att det är rörelse i snön
dernere. Det är yrsnö. Hit och dit jagas det hvita,
delar sig ut öfver det svarta och samlar sig igen. —
Det är för märkvärdigt! Och så göra de ännu en
luftig spiral lägre ned som om de seglat utför en
vindeltrappa.
Plötsligt ger den gamla tranan i spetsen hals:
— Det är menniskor!
Då slå de alla några mäktiga slag med de tunga
vingarna och skrika till på engång:
— Det är menniskor!
Så segla de lugna och majestätiska vidare tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
