Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkvisa, blef han så elegiskt stämd att han fick tårarna i
ögonen. Han smög sig undan och satte sig med
bultande hjerta och tinningar på en bänk uppe på vallen.
Hafvet låg spegellugnt och glänsande i den klara
aftonbelysningen norrifrån. Han tog af sig mössan och
svalkade sig. Då kom Syberg och satte sig bredvid
honom.
Om tio minuter hade Ben berättat allt hvad som
passerat sedan han senast, för nära ett år sen, öppnade
sitt hjerta för honom. Huru han nästan varit
svartsjuk på Syberg hemma i småstaden i jul, när Syberg
åkte slädparti med Sigrid Walborg, men huru han
sedan lugnat sig och insett att Syberg aldrig skulle
träda emellan honom och henne.
Syberg satt tyst och hörde på och retade då och
då Ben med en invändning att berätta mera, tills denne
i ett anfall af stormande vänskap föll honom om
halsen och under tårar besvor honom att alltid bli
densamma vän han fordom varit.
Syberg skrapade ut en punschfläck från sin nya
sommarpaletå och frågade om Ben kunde tvifla på att
han ej skulle förbli det.
Nej, det kunde Ben inte heller tvifla på numera,
sedan de efter ett års skilsmessa ånyo blifvit
vänner. Och i sin värme och tro på det upphöjda och
ädla, kyste Ben plötsligt Syberg, der denne satt
öfverraskad och litet flat, men ögonblicket derpå rusade han
som en hvirfvelvind tillbaka ned till bålen och de
öfriga kamraterna.
Och vårnatten föll bleklagd och svärmisk, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
