Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var naturligtvis ingenting, som gick åt Syberg,
huru kunde Ben fråga någonting så fånigt, —
allvarsam hade han ju varit alltid. Och Ben såg ut ett
ögonblick som om han tänkt någonting, men det
nästa var det redan förbi, han tog Syberg under
armen och så började han om igen.
Icke nog med det; — när Ben höll sig borta
någon tid fick Syberg ingenting annat än tala om
honom med Sigrid Walborg. Det skedde mestadels i
förtäckta ordalag, med häntydningar, genom
gemensamma minnen och i halfva ord. Syberg hörde på
henne med ett litet bittert löje och gaf sig någongång
sjelfmant att tala om Ben för att göra Sigrid till
viljes. Han hade nu engång tagit emot hennes vänskap
likt ett slags surrogat för något bättre och sedan fick
han gång på gång känna af hånet i att man räckte
honom en sten i stället för bröd.
Nå, Syberg kunde bära det der alltsammans
endast för att icke blotta sig. Och det var han mera
mån om än någonting annat. Han satt tyst och hörde
på Bens utläggningar, fastän han för sig sjelf hade
lust att krossa till mäsk den der skräflande
månskenshjelten med sitt sockerbagarhjerta på tungan, — tvi
hvad han var fadd!
Men den bitterhet, som grodde i honom gjorde
honom emellanåt frånstötande, ty han var icke
särdeles vek och känslig förut. Sin kondition kunde han
icke lemna i midten utan att draga blickarna åt sig,
och han höll ut. Endast engång höll det på att bryta
lös, när Sigrid Walborg ledde samtalet på Ben medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
