Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— I höst har du ju inte varit med kamraterna
stort alls, efter hvad du sjelf lät förstå hos Walborgs.
— Nå ja — den förbannade... det vill säga den
välsignade kärleken då —!
Syberg såg ond ut öfver Bens skämt.
— Är det så lättsinnigt du tänker på den?
frågade han.
— Se så, ingen moral nu! Du vet nog att jag
pratar mera lättsinnigt än jag menar.
Ben smuttade likgiltigt på sitt glas, men Syberg
såg retad ut fortfarande.
— Hör du, — sade han om en stund, — huru
känner en karl det, när han blir kär i en oskyldig
flicka och vet med sig sjelf att han är skyldig...?
— Till hvad...?
— Det vet du nog.
— Jaså, nå ja, — han känner det inte alls —
— Det är just det, som är så oerhördt lumpet i
mitt tycke —
— Det förstår du dig inte på, som aldrig haft
några passioner...
— Kanske har jag beherskat dem —
— Det tror jag nog är lätt för dig med ditt
lynne... Men hvarför frågar du mig det?
— Eljes bara, — jag tänkte på...
— Om jag skulle förlofva mig — inte sant?
afbröt Ben med löje, som föreföll Syberg vidrigt.
— Ja, — svarade han allvarsamt.
— Nå, — än sen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
