Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om hon nu först fått ord till hela sin lycka.
Qvittrande som en grönsiskas, sprittande liflig och full af
oändligt ömma tonfall är hennes röst, och han tvekar
hvilketdera är ljufvare att lyssna eller kyssas...
Men hon smyger sig tätt, tätt upp emot honom
och bönfaller med hvarje rörelse, hvar blick, hvart
tonfall om att ej bli störd i sin lycka... att få hålla
den... hålla den länge... för evigt... allt medan hon
ger honom sina kärleksdruckna läppar längre och
längre.
Då prasslar det till i löfven bakom dem och en
gammal, torftigt klädd qvinna kommer fram med en
trädgårdskratta öfver skuldran. Hon kastar en lång,
ogillande blick på de två och försvinner på andra
sidan om gången. Löfverket slår prasslande igen om
henne, smågrenarna streta med den svarta kjolen och
knastrandet hör upp.... Hon har funnit en ny
gångstig några steg der ifrån.
Det första ljudet har långt innan qvinnan kom
fram, slagit ner som en blixt mellan de två. Hon står
likgiltigt småleende och borrar sin sko in i den
fuktiga sanden, all ömhet är borta, blicken vaken och
utmanande, medan han långsamt hemtar sig och famlar
oskickligt i sin ficka efter en cigarett för att se
sysselsatt ut.
— Kom, vi gå vidare!
Skymningen slår rot derinne i småskogens
grentrassel på de rikas kyrkogård, sveper sorgflor om
allvarsamma stenblock och retuscherar konturerna på
jernkorsen, som sträcka ut sina magra armar efter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
