Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men nej, — hon ville hellre sjelf se upp till
honom, sjelf vara den svaga... hon var ju så magtlös,
så jublande trött... och plötsligt sträckte hon ut sig
i gräset, tryckte sitt hufvud ner i hans sköte och slöt
ögonen... Der var tryggt och godt. Alla minnen
från den tid då hennes kärlek grydde kommo fram,
en för en, fagra och barnsliga. Hon greps af en
svindel af lycka, det tyngde öfver hennes ögon så ljuft,
hon försökte se upp och bedja honom hjelpa sig, men
förmådde det icke.
En rustung vanmakt höll henne qvar
omotståndligt och hon öfvergaf småningom hvarje tanke... kände
sig som ett lyckligt barn hemma i sin egen lilla bädd,
trött, namnlöst trött efter de underbaraste lekar...
Inne på de rikas kyrkogård var det som om
mörkret sjelf stigit upp ur grafvarna. Det kastade sig
vigt som en ekorre från träd till träd och väfde lik
en väldig spindel granallén full af den svartaste natt.
Men det hann blott halfvägs ut på de fattigas
sandslätt, innan det tryckte sig ned i busksnåren och kröp
lömskt som en tjufskytt ut emot strandalarna.
Kyrkogårdsmörkret brukar ha respekt med sig;
det jagar endast genom att skymma dagligen bort
tjogtal lefvande från deras döda. Intet under derför
om det blef hängande mållöst af förvåning i alarnas
löfhvalf, när de två derunder icke gjorde ett tecken af
förskräckelse.
Han hade varsamt böjt sig ner öfver henne och
följde orörlig med huru ett qvinnobröst stiger och
faller jemnt som dyningen efter dagens bris, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
