Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ju alltsammans, — alltsammans! Men inte hade hon
ju gjort någonting, som polisen kunde taga fatt i, —
ingenting. Ett ögonblick ämnade hon neka trotsigt
att namnge Ben, men huru kunde hon vara säker på
att icke öfverlemnas åt polisen. Fru Walborg såg
icke ut att kunna hjelpa henne och den der magra
fröken föreföll strängare än någonsin. Johanna
sänkte hopplöst sin arm, hvilken hon lyft upp
likasom för att skydda sig, såg tungt ned framför sig
på mattan och sade med bruten röst der tårama
stockade sig:
— Det var han... han, herskapets son på
landet . . . herr Benjamin . . . Thomén, som di kallar
honom . . .
Johanna stod handfallen och gret en fullvuxen
menniskas fula gråt, men fru Walborg blef stående
med munnen öppen likasom fastvuxen på stället och
fröken William kastade en triumferande blick omkring
sig. Nästa ögonblick stod fru Walborg framför den
stackars flickan, rätade ut sig till sin fulla längd, såg
sträng ut och sade:
— Du ljuger Johanna, du ljuger!
Men då blixtrade det till i Johannas förgråtna
ögon. Jaså att hon ännu dertill skulle ljuga på herr
Benjamin! Det var godt att hon hade bevis, goda
bevis, fast hon blott i yttersta nödfall ville använda
dem. Så slet hon sig lös, trängde förbi fröken William
ut i köket, gräfde ett ögonblick i sin koffert, kom
igen och kastade Bens förlofningsring på bordet:
— Och den här gaf han mig...!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
