Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gande. Ända in i qvinnogunstens berasande famntag
hade hon följt honom som en blond dämon, med sitt
blida leende och sina outsägligt klara, älskande ögon,
genomskinligt dunkelblå som sommarnattsljuset
der-hemma. Alltid mild och aldrig förebrående, men
likväl en dämon, tyst och uppoffrande och derför
dubbelt plågsam.
En morgon fick Ben ett bref från sin mor, der
hon i de mest bevekande ömma ordalag bad honom
komma med det snaraste hem till henne, till sin egen
mor, — redan till boskiftningen efter hans far. Han
kunde ju ändå icke stanna derborta, sedan hans
koöSt-närsbana var afbruten och hans röst förlorad, och hoij
längtade så efter honom. Det skulle gå en finsk
ångbåt just i dagarna från Rouen direkte till Helsingfors
— det var just en lämplig och billig lägenhet för honom.
Ben öfversatte brefvet för Susanne och när han
slutat steg hon upp utan ett ord, sökte fram hans
kappsäck och drog upp några byrålådor. Det fans
gunås icke mycket i dem, men det lilla hon fann på, lade
hon omsorgsfullt i kappsäcken utan att Ben hindrade
henne. Han satt tankfull qvar i soffan och frågade
endast hvad hon tänkte göra. —
— Du reser i qväll, sade hon.
— Redan i qväll?
— Ja, din mor ber ju dig skynda.
Bens blick skymdes. — Och du? frågade han.
— Jag?... jag följer dig till stationen!
Hon stod der nedlutad öfver kappsäcken helt
och hållet upptagen af hans afresa. ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
