Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menade portal, som bländade i solskenet, lönnarna
på ömse sidor om den, och fyra ryska soldater längst
borta vid kasernen, på andra sidan torget.
Naturligtvis hade Hård förändrat sig, sen Vahlin
sett honom senast, — det var för tre år sedan —
men han ville ej strax taga förändringarna till tals,
— tvärtom skulle allt nu vara vid det gamla,
precis som om de aldrig varit åtskilda.
— Jaså, bara som tjenstförrättande...? tog han
upp samtalet igen. — Lycklig du, som inte är dömd
att fastna här för alltid!
Hård såg upp helt indignerad.
— Nej, det kan du vara säker på att jag inte
är. Fy tusan! — en sådan tanke kunde inte falla
mig in engång...
— Men jag sitter här, jag, ämnade Vahlin
fortsätta. Det skulle ha låtit som ett beklagande, och
derför fångade han in orden, just som de lågo
honom på tungan. Vahlins egenhet var att spela
stoiker. Han var det verkligen hela hopen och hyste
ett djupt förakt för allt sladder om bekymmer och
sorger.
Hans yttre sqvallrade om det. Det låg ett
beherskadt drag i hans ansigte, som gjorde uttrycket
litet stelt och otillgängligt, men det ryckte och lefde
i näsvingarna, så snart han talade, och de skarpa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
