Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det minsta rörde honom. — Han kunde omöjligt
fråga Hård om det. Det var något, som snörde ihop
strupen på honom hvar gång han kände lust att taga
saken till tals.
Hård såg ut som om han alldeles glömt
gårdagens händelser. Han syftade icke med ett ord
på dem, och denna hans reservation plågade Vahlin
förfärligt; — den ökade hans misstankar.
Misstankar! Alldeles tydligt och klart var det ju, —
hvarför kallade han det misstankar? Men nästa minut
hade han reducerat allt det tydliga och klara till
idel ogrundade misstankar igen. Hård skulle
alldeles säkert talat om för honom sina äfventyr, om han
haft några. Han hade ju aldrig förr kunnat hålla
sina eröfringar för sig sjelf.
Intet under om Vahlin blef ett fåordigt sällskap
vid frukostbordet, när tankarna oafbrutet hvirflade
om samma cirkelgång i hans hjerna. Han har
kopparslagare, tänkte Hård och lemnade honom i ro
med sitt tunga lynne. Men nog skulle man vara en
äkta inföding för att först göra galenskaper en hel
qväll och sedan dagen efter gå omkring som ett
lefvande lik, slö och dum, dåsig och otillfreds.
Det fans icke alltför många hyrkuskar i staden,
och händelsen fogade att Vahlin och Hård gjorde upp
sin färd till konsul Frimans villa med en kusk, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
