Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tade några myror, ljungen växte hög på ömse sidor
om vägen, och tallarna togo vid högre uppe på åsen.
Vägen gräfde sig ner i åsens sand, och längs den
gick Vahlin i korsande tankar med bössan på
ryggen och allt annat än vaksam. I dag voro sjelfva
morgonluften och skogsdoften icke kraftiga nog att
väcka honom ur hans grubbel. Det eggande
hundskallet, jägarens härligaste musik, lika litet. Han stred
alltännu en kamp med sin stolthet och sitt förnuft,
skarp nog för att taga hela hans person i anspråk.
Om han skulle .. . om han icke skulle? Och
hvad hjelpte det sedan, om han sade Hård det?
Ett nedrigt smålöje och ett öfverlägset råd skulle
det inbringa honom, om han kufvade sig ända
der-hän, att han bekände för sin rival det som han
knappast bekant för sig sjelf ännu: sin kärlek. Ty han
visste ju %lls icke klart hvad han ville med Hilma
Ramst. Blott att hennes förbindelse med Hård skulle
upphöra. Det var för den skull Vahlin ackorderat
in henne hos den gamla frun, i hopp att Hårds
hederskänsla nu skulle förbjuda honom allt vidare
umgänge. Huru det lyckats, hade han sett i går.
Han kunde ingenting förebrå Hård utan att
O O
blotta sig sjelf. Och blottade han sig sjelf, såg han
redan i tanken Hårds mest medlidsamma löje, som
han förgäfves bjöd till att dölja af finkänslighet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
