Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hilma Ramst var lättrörd. Ilon satt med stora,
tindrande perlor i ögonhåren och lyssnade på den
egendomliga, smältande rösten och de kärleksfulla
orden. Det var som en gammal verld öppnats för
henne, en gammal barndomsverld, och ändå så ny
och stor. Det var det hon alltid sagt, alt Vahlin
var den bästa menniska jorden bar. Så mildt och
värmande hade ännu ingen talat till henne, utom
hennes egen mor.
— Och nu kommer det mest sorgliga, sade
Vahlin. Jag såg min bästa och kanske enda vän
förstå mig lika litet som du. Jag kan genast säga
att jag menar Hård. Men ni förstodo hvarandra
ni två, och jag fick bli vittne till det. Jag säger
ingenting derom. Ni hade rätt till del — fullkomlig
rätt för mig. Men min lunga natur kom i uppror
af det, och jag arbetade och beherskade mig —, tills
jag slutligen förmådde dig att flytta hit, der du nu
bor. Ser du, — jag hoppades att Hård nu skulle
se alt min kärlek var allvarsammare än hans och
att han för min skull skulle lemna dig i min vård.
Det hade jag kanske inte rätt alt hoppas, men jag
gjorde det likväl. Och sä mycket vet jag, att jag
lemnat dig i hans ställe, — men han gjorde det inte ...
... Nå, låt mig se, — det var... ja, det var
inte längre sen än i går, fastän jag tycker det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
