Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En inföding ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nande, numera utan hopp att få något svar och
utan att ens bedja om det.
Hilma Ramst hade aldrig framfört till Hård
Vahlins bekännelse från den dagens qväll, då olyckan
timat på morgonen. Hon hade ej ett ögonblick
tänkt att göra det. Tvärtom hade hon betraktat
hela hans meddelande som en den djupaste
hemlighet, hvilken hon var stolt att emottaga och hvilken,
så vidt det berodde på henne, aldrig skulle komma
ut. Sedan den qvällen hade hon känt ett behof att
lindra Vahlins belägenhet. Men det vågade hon
aldrig visa, ty hon tyckte det var alldeles i orätt
ordning, att chantantflickan hyste sådana känslor för
den oböjliga, ogenomträngliga och lugna mannen,
som så kallt bar på sin olycka, att ingen annan än
hon visste om den plågade honom alls.
Om den plågade honom! Det anade hon förväl,—
och hon visste ännu dertill, att hans olycka var
sjelf-förvållad. Att han åsamkat sig den för hennes skull
med vett och vilja, som han sjelf sagt. Och att han
hade ett vekt sinne, i hvilket samvetsförebråelserna
stucko som nålar, och att han hållit på att få sin bästa
väns lif på detta ömma samvete. Hon hade tänkt så
mycket på honom efter hans bekännelse, att hon
begynte få ögonen upp för hans egentliga person, —
och hon ryste. Icke för den, som var vänlig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
