Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 2. En platonisk fosterlandsvän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag tackade dem för deras älskvärdhet och antog
lite motvilligt middagsbjudningen. Egentligen var jag
icke mycket angelägen om att drifva bekantskapen
längre. Mina kvasilandsmän föreföllo mig en del
mystiska; deras vänlighet var visst icke alldeles
oaffekte-’rad, och så mycket mindre deras kärlek till Finland.
Nå — än sedan! En turist som jag, borde vara
glad öfver sammanträffandet med så älskvärda
människor, oberoende af om de voro finnar eller
spanio-rer, äkta patrioter eller falska! Hvad hade jag med
det att göra?
Jag slog bort mina funderingar och intryck, ledde
samtalet på Napolitanska golfens skönhet, där den låg
framför oss i aftonskymningens sista ljus, och uttalade
min stilla afund öfver de lyckliga, som kunde välja
detta paradis till sitt stadiga hemvist. Mina nya
bekanta hörde på mig med ett litet, som jag tyckte
tillfredsstäldt leende och förklarade anspråkslöst att det
visst hade sina mycket angenäma sidor, men att de
likafullt aldrig kunde känna sig riktigt på egen botten
här nere.
Vi hade snart under fortsatt samtal passerat
genom trädgården och hotellet. På gårdsplanen stodo
deras bicykler med tända lyktor och väntade sina
ryttare. Jag gjorde en fråga om det ej var farligt att
åka i mörkret och om det ej fanns banditer, men herr
von Steven log lugnande. Det var längesedan det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
