Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 3. Sorrento
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min ganska spänstiga och lefnadslustiga
promenad förbi Castellammares hamn hade snart jagat på
flykten sista resten af min andakt, och jag kände
endast ett slags upprördt välbefinnande, med tårarna
högt uppe i halsen såsom om jag gråtit nyss.
I denna egendomliga, varma och känsliga
stämning vandrade jag den vackra strandvägen under
klipporna, som leder från Castellammare till Sorrento. Ju
längre jag gick och ju längre jag andades in den
tång-doftande och saltmättade hafsluften, desto djupare
sjönko tårarna tillbaka. När jag kom till Vico Eguense
och vägen började stiga uppåt, vaknade redan mina
sportinstinkter och jag såg på klockan för att veta
huru snabbt jag gick. Och när jag satte mig ned vid
min makaronifrukost och min flaska Caprivin i Sorrento,
fick jag göra lite våld på mig, för att icke anse hela
min sköna och höga morgonstämning för ett spratt,
som mina nerver spelat mig.
Så tacksamt är förnuftet för de finaste
stämningar och vackraste känslor, som ett lyckligt ögonblick
skänker dess slafvar.
Ja — Sorrento!
Sorrento blir för mig en guldgul dröm på blå
botten. Sol och haf. Men hvilken sol och hvilket
haf! Icke den goda, välsignade, älskade sol, som lyser
och värmer klokt och njuggt likt en sparsam och
hus-hållsaktig mor öfver sina barn i norden, hvilka måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
