Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 4. I alla fall en landsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Men jag kunde svenska mycket bra, jag,
invände herr von Steven, — nästan lika hra som nu.
Jag hade från början, strax som jag flyttade till
Finland, bara en tanke: att bli riktigt hemma i mitt land.
Men jag var alldeles för stolt för att tigga mig till
ett landsmanskap, som mina landsmän icke brydde sig
om, och så hade jag ganska eleganta och höga vanor
från S:t Petersburg. De passade inte riktigt i andra
kretsar, än just de där, ni nämde, de, där man talar
franska och tyska. Ja, jag hade bort nöja mig med
dem, men som jag alltid varit en liflig natur med helt
andra intressen än militärens — jag passade aldrig till
militär och gjorde mig ofta lustig öfver mitt eget
dag-drifvarlif — så sträfvade jag att komma i beröring
med de litterära och vetenskapliga kretsarna. Och det
var där jag gjorde mina erfarenheter, som jag aldrig
glömmer.
— Kan det vara möjligt! invände jag.
— Ja, jag var naturligtvis opraktisk som jag
alltid har varit. Jag har inte så litet af konstnär i mig,
ser ni, och af allt det där, som de nu för tiden kalla
oppositionsman. Och jag sympatiserade mycket med
finnarna, fast jag hade rysk uppfostran. Men, som
sagdt, det var mina fria och obekymrade uttalanden
och mina lika fria och obekymrade later, som inte
passade i den tidens Finland. Man tog dem antingen
för bara spel från min sida, bakom hvilket jag dolde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
