Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 4. I alla fall en landsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
politiska biafsikter, eller också tog man mig helt enkelt
för en narr, — en högmodig narr. Jag vet att man
gjorde det, man sade det t. o. m. åt mig någongång,
och jag blef naturligtvis inte mildare af det, utan gjorde
alltihop ändå värre, — isynnerhet för mig själf.
Uppriktigt sagdt: jag var för mycket aristokrat och hade
för mycket medfödt oberoende och Byronism i mig,
för att smaka mina landsmän. Men det insåg jag
först långt senare, så sent, att jag aldrig mer kunde
reparera det. — Om jag för resten brytt mig om att
reparera det! tilläde han med en axelryckning efter
en paus.
Allt detta gjorde att jag visst icke vidare behöfde
hyckla något intresse för herr von Steven. Han hade
väckt det i tämligen hög grad, och jag satt med
ögonen förväntansfullt fästa på honom för att få höra
mer. Jag kände så väl till huru Helsingfors-världen
och Finland togo sig ut, sedda från de finska kretsars
ståndpunkt, han talade om, men alls icke huru de
togo sig ut från en synpunkt som hans. Och jag
frågade nyfiket:
— Ar det värkligen möjligt att man den tiden
icke visste sätta mera värde på ett patriotiskt intresse,
när det kom från ett så oväntadt håll som från en
adjutant hos generalguvernören ?
— Det händer nog att man skulle gjort det, men
jag erbjöd mitt ungdomliga intresse för öppet och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
