Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 4. I alla fall en landsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anspråksfullt och själfmedvetet, har jag insett efteråt.
Man misstrodde det, som sagdt, och ville icke ha det
i det betänksamma, försiktiga Finland. Och efteråt,
när jag blef tvungen att inlämna min afskedsansökan
emedan jag varit för oförsiktig i att taga parti för
Finland i tid och otid, efteråt, när jag måste söka min
utkomst, var det med stor nöd jag fick en lärareplats
i Tavastehus i ryska och franska språken. Och där
blef jag allt framgent misstrodd och illa tåld, för jag
var inte uppfostrad till att krusa allra ödmjukast och
tiga vare sig för mina medlärare eller andra
innevånare i staden. Jag lärde mig aldrig konsten att svälja
ner ett roligt och lite elakt ord, som jag fått på
läpparna, för jag bemödade mig icke mycket att lära mig
det. Tvärtom var det mitt allra bästa och största
nöje att säga ut det midt i bringan på borgmästarn
eller landskamrerarn, och guvernören själf gick visst
inte fri, men han förstod mitt sätt, han. Det var hans
egen sällskapston.
Slutet blef det, att jag höll mig mest till
office-rarne vid ryska garnisonen i Tavastehus, och det kan
ni förstå att inte bidrog till att höja mitt anseende
som patriot. Jag har alltid varit något sjuklig och
nervös, men under mina motgångar blef jag väl
tämligen olidlig, kan jag tro. Jag hade, som ni i Finland
säger, tungan på skaft, och jag rörde mig dessutom
ganska ledigt och impertinent i sällskap, så att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
