Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 4. I alla fall en landsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var helt naturligt att jag inte älskades som jag
förtjänade bli älskad.
När min ställning blef alldeles olidlig på grund
af trakasserier med medlärarne och stadsborna, gifte
jag mig med en af stadens förmögna flickor mot
släktens och hela världens vilja och flyttade till Sverige
med henne. Ja — det var naturligtvis inte med min
nuvarande hustru! tillfogade han med ett öfvermodigt,
elakt leende, som jag kunde förstå att icke riktigt
anslagit i Tavastehus. Samtidigt gaf han sin
nuvarande hustru en smekfull och skämtsam klappning,
från hvilken hon med ett slags komiskt trots
befriade sig.
Det märktes tydligt att herr von Steven blifvit
varm af att berätta om sin ungdom i Finland. Han
berättade väl och lifligt, med armrörelser och
benrörelser och bålrörelser och en känslig stämma, som
förträffligt skiftade tonfall, när den det skulle. Han hade
blifvit som yngre, den gamle frivole, kvicke och elake
salongsmannen lefde upp igen, jag hade med en viss
förvåning sett huru han så att säga växte för hvarje
ögonblick, och jag väntade ofrivilligt på så starka
uttryck och så lite doldt hån att jag skulle nödgas
stiga upp och taga ett höfligt men lite kyligt afsked.
Det blef ingenting af de starka uttrycken. Tvärtom
behärskade han sig, — tydligen för min skull — ända
därhän att han frågade om jag icke blef sårad af att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
