Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 5. Hemlandstoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annat än ett främmande påhäng, som de tolererade
jämt och nätt så mycket att de erkände bekantskapen
äfven på gatan. Jag var alltför naiv och hjärtvänlig
den tiden, jag hade en naturlig godmodighet, som
gjorde mig mindre skarpsynt, och jag sökte sällskap
med dessa herrar, emedan jag tyckte jag hörde till
dem genom min finska födsel och mina litterära
intressen. Det var väl också ett slags fåfänga, som dref
mig till det, •— de voro uppburna i landet och hade
stort anseende. Det föreföll mig själffallet, att de skulle
acceptera mig, det var mer än en militär, som umgicks
med dem. Och jag lade i deras sällskap alls inte band
på mitt fosterländska sinnelag, ehuru de mest skrattade
åt det och aldrig togo det på fullt allvar. Herre Gud
— jag var ju bara några och tjugu år den tiden!
— Ja, det måtte ha varit intressanta tider, vidhöll
jag. — Det var lif och lust i ungdomen då, det jäste
i dem och omkring dem, de lefde så att säga i ett
härligt tillstånd af fara. När jag jämför förhållandena
då med dem i dag, så tycker jag det borde ha gått
århundraden sedan dess, och icke de fattiga några och
trettio år, som i själfva verket ligga emellan
äfven-tyrens och hugstorhetens tid och vår egen fördömdt
platta period af andlig och materiel förkofran. Nu äro
vi så omöjliga till verklig hugstorhet och hänförelse,
så att vi betrakta ett öde som t. ex. Nordenskjölds
med undrande håg, tviflande på att någonting sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
