Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 3. Fixa idéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningom alla slentrianens sorger, hvilka jag ej hade mod
och kraft att kufva. Det var ju så godt som
blöd-sinnigt att efter ett samlif som mitt och Veras sörja
öfver dess upplösning, men jag gjorde det likafullt.
Jag var väl blödsinnig, — man kan bli det af mindre
än ett helt års onyttig och hjärnuppmjukande förnedring.
I stället för att med friskt mod på nytt kasta
mig ut i lifvet och gripa fatt i lyckan, när den flög
mig förbi, tog jag alla mina sorger, de stora och de
små om hvarandra, samlade dem i en hög och satte
mig att rufva öfver dem. Jag rufvade dagar och nätter
öfver det onyttigaste af alla lifvets onyttiga problem, jag
grubblade öfver kärlekens förbannelse, som blifvit min
lott i stället för dess välsignelse. Och när jag ej hade
några närmare vänner i Stockholm, som skulle hindrat
mig och tvungit mig ur trollkretsen af mina
föreställningar, blef jag småningom helt naturligt en enstöring,
som lefde sitt fula och glädjelösa lif i sina två små
mörka vindsrum, medan mina sjuka tankar gingo sin
trånga, oafbrutna kretsgång kring min egen olycka.
Mina lektioner gåfvo mig jämt så mycket att jag
ej led någon nöd, och välvilliga människor sörjde för
att jag fick nya elever, då de gamla lämnade mig.
Själf lade jag aldrig två strån i kors för att skaffa mig
mitt uppehälle.
Vera blef min fixa idé, min plågoande, ännu
långa tider efter det hon realiter upphört att plåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
