Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 4. Seger och lugn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
misshandlingen, som lifvet beskärt mig, helnat och ju
fullständigare t. o. m. ärren utplånats, desto mera
instängd kände sig min tillfrisknade och på nytt
kraftiga natur. Jag var ännu ej fyrtio år. Det föreföll
mig emellanåt förödmjukande att allt ännu vara ödets
lekboll som jag engång varit det, eller rättare, att
fortsätta på den utstakade spårväg, dit ödet engång
slungat mig.
Egentligen hade jag hamnat i Stockholm endast
af en händelse. Skulle Veras och mina tillgångar ha
varit större, hade vi alldeles säkert fortsatt vår
äfven-tyrliga flykt betydligt längre. Nu hade den blifvit
af-bruten af den järnhårda nödvändigheten, och samma
ledsamma despot hade allt fortfarande hållit mig kvar
på platsen för mitt skeppsbrott, — ty hvad var det
egentligen annat än ett skeppsbrott?
Sedermera, när långa arbetsamma år på den
främmande kusten gifvit mig icke blott medborgarrätt där,
utan äfven medel och andra möjligheter till friare lif,
uppstod allt oftare en dunkel längtan inom mig till
något bättre, eller om det icke heller var bättre —
till någonting annat åtminstone. Det var väl det ännu
ej kvästa tatariska nomadblodet, som gjorde sina behof
af omväxling och äfventyr gällande.
Jag älskade Stockholm på mitt vis, och jag
föreföll mig otacksam, som icke var det uppriktigare
till-gifven, än att jag längtade bort, så snart jag aldrig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
