Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 5. Den tatariska björnen och honingskakorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dubbelt trolsk, emedan jag nästan glömt, att det fanns
någonting i världen, som hette kärlek.
Den kom icke öfver mig med samma våldsamhet
som i min ungdom, långt ifrån. Jag visste knappast
i början af att det var kärlek, men ju längre det led,
desto egendomligare syntes det mig, att jag plötsligen
kände föryngringens källor genomströmma mig, en
föryngring, hvilken icke yttrade sig i glädjesprång och
karska tankar som förut, utan kom blid och varm som
en sunnanvind om våren, lossnande mitt sinnes is och
min bottenfrusna egoism. Det var först långt senare
den kufvade tatariska björnen blef på allvar bångstyrig
och ville åt honingskakorna, — ännu mycket länge låg
han still och sög lugnt på sina ramar i sitt ide.
Majorskan von Weierstern — Julia — var
någonting helt nytt för mig, någonting som jag aldrig drömt
om förut eller haft en aning om. Mitt trötta
öfvermod från fordom, som gärna kom öfver mig i
fruntimmerssällskap och gjorde mig antingen blaserad eller
forceradt galant, min stormande brunstighet ville jag
säga, om ej det ordet vore så fult, den djärfva och
förmätna segervissheten med Vera, som var blandad
med så mycket förakt, — allt detta visste jag aldrig
af i mitt umgänge med Julia.
Tvärtom kände jag ett främmande och för mig
alldeles ofattligt behof att vara ödmjuk och undfallande
och hänsynsfull. Jag närmade mig Julia som till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
