Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 5. Den tatariska björnen och honingskakorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på allting, och nu börja hennes själskamp och hennes
samvetsmarter.
Om jag skulle fara min väg från alltsammans?
Vore det bättre? Ar jag verkligen ormen i lustgården,
som frestar till synd? I min sinnesstämning kan jag
omöjligt vara en hal orm, och med lustgården är det
ej mycket bevändt. Julia har gråtit, men i lustgården
bör man ej veta af andra tårar än glädjens. Julias
man Ser kall ut mot henne, men mot mig är han själfva
vänligheten som förut. Jag förstår mig icke på honom,
antingen är han en idiot eller önskar han bli af med
henne.
Jag har lust att gå till honom och säga
uppriktigt och enkelt: jag älskar din hustru. Men det tjänar
till ingenting nu, ty ännu vet jag ej, om hon älskar
mig, allra minst vet jag, om hon ville lämna sin man,
äfven om hon älskade mig.
Hvarför skulle jag resa bort, då jag har mitt
goda förvärf i Riga, då jag är högt lycklig af
umgänget med Julia, då jag har hennes mans vänskap
och förtroende, då jag tror, att de ingendera ville mista
Jag skulle resa bort för att förhindra en för
Weiersterns olycklig utveckling af detta förhållande,
säger mig en mild, öfvertalande stämma och en omild
präststämma tillfogar, att det är min plikt.
Jag svarar den milda stämman, att utvecklingen
af detta förhållande knappast skall bli olyckligt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
