Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 6. Kärlek och konvenans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från honom gick jag till Weierstern. Han var
icke hemma, men Julia ersatte mig hans sällskap till
dess han kom. Den timme vi väntade på honom är
kanske den märkvärdigaste timmen i mitt lif. Vi voro
båda mycket fåmälda, minuterna blefvo som timmar,
och det gick ej att förkorta dem. Vi visste båda, att
vi stodo inför någonting ödesdigert, och det lade ett
band på oss, som tryckte likt kedjor. Julia ville knappt
se mig in i ansiktet, och jag stirrade länge ut genom
ett fönster utan att säga ett ord. Det var likafullt
som om vi varit brottslingar, trots all vår kärlek och
fördomsfrihet.
Jag var Herkules vid skiljovägen, men jag
tvekade ej ett ögonblick, hvilken väg jag skulle välja. Det
gick slutligen i dörren. Weierstern var kommen.
Jag mötte honom i tamburen och bad om ett
samtal i enrum. Han såg på mig med en ny blick,
som jag ej förut observerat hos honom, tog mig
kam-ratlikt under armen och stängde dörren till sitt rum,
när vi väl voro där inne.
Det blef en liten paus, fast jag var besluten att
genast tala rent ut. Jag kunde ej formulera det jag
hade att säga så bra, som jag det ville. Weierstern
såg lugnt väntande på mig, och jag sade slutligen med
en liten ansträngning och ett ofrivilligt nervöst tonfall:
— Du har väl längesedan märkt, att mitt
förhållande till din hustru fordrar ett afgörande. Jag ville . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
