Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 6. Kärlek och konvenans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I flera dagar väntade jag ett svar från
Weierstern: antingen en utmaning, eller också ett
medgif-vande, att han lät oss handla som vi önskade. Han
kunde väl ej vara barnslig nog att helt krasst tillämpa
sin juridiska myndighet och förbjuda sin hustru att
lämna hemmet? Ja, — man kunde ju aldrig veta de
utvägar en man i hans ställning ville använda, då det
gällde.
När intet svar anländt fyra dagar efter det
passerade, blef jag orolig. Jag hade ej föreställt mig, att
han skulle göra svårigheter på allvar. Nå — mitt
beslut var fattadt. Jag hade själf varit rysk militär och
visste huru jag skulle väcka hans kamraters
beslutsamhet, om jag ej kunde väcka hans egen.
Det blef öfverflödigt. Samma eftermiddag
mot-tog jag en utmaning, och den gladde mig. Jag satte
mig ned och skref ett bref till Julia med order, huru
hon skulle handla för att hålla vår affärd beredd strax
efter det duellen ägt rum tidigt i öfvermorgon. Jag
minns att jag däri icke ens satte i fråga, att jag skulle
bli sårad.
Därpå sökte jag upp ett par bekanta jag hade
bland militären, framställde mitt ärende helt kort och
märkte, att man i deras kretsar alls ej var ovan vid
händelser som denna. De ville gärna tjänstgöra som
mina vittnen och iakttaga all nödig diskretion. Det
var icke de, som voro ovana vid hederssaker, det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
