Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 6. Kärlek och konvenans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den förnyade uppställningen gick pinsamt
långsamt. Innan sekundanterna förklarat det färdigt, sände
jag mitt sista skott med ett slags ilska upp i kronan
af en ek. Det skottet måste jag taga om, sade man.
Godt; jag lät ladda min revolver, väntade bättre denna
gång, och siktade sedan mycket ordentligt men med
illa darrande hand upp i samma trädkrona som nyss,
innan jag sköt på den. Sedan fällde jag ögonen mot
marken och bjöd till att glömma min mission som
skottafla. Det räckte en hel evighet innan en hand
slog mig på axeln och sade att det var färdigt. Jag
hade alls ej hört det sista skottet, så blind och döf
lyckades jag göra mig.
Det blef ett mycket reserveradt afsked. Jag
lyfte min hatt för Weierstern på de utmätta trettio
stegens afstånd och tryckte mina småleende
sekundan-ters händer på två steg ifrån. Sedan var jag fri.
Jag skämdes för mig själf. Atlöjet måste drabba
mig af alla, som hörde denna historie omtalas. Men
jag förstod så väl, att det passiva modet hos en
skottafla har en annan karakter, än det positiva hos den,
som anfaller. Hvilketdera sedan må vara större!
Så mycket visste jag, att jag blifvit ohjälpligt
löjlig. Det medvetandet försvann knappast, fast jag
därigenom förvärfvat ett slags rätt till det jag älskade
högst på jorden. Konvenansen är en märkvärdig sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
