Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 7. Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rest till sitt gamla hem i Dorpat, för att ännu en gång
se sin far, medan han lefver.
Denna ensamhet gör det först klart för mig i
hvilken hög grad tvänne personer kunna växa samman,
när alla omständigheter hänvisat dem uteslutande til!
hvarandra. Jag, äfventyraren, enstöringen och
grubb-laren, som aldrig vant mig vid att meddela andra min
glädje och min sorg, först emedan jag var för
öfver-modig och hade föga behof af det, sedan emedan jag
var alltför nedslagen och mina sorger alltför djupa och
komplicerade för att förstås af en främmande, — jag
har vant mig vid att icke ha en tanke, som ej är delad,
icke en sorg, som ej är förstådd, redan innan jag
uttalat den. Julia har denna kvinnliga finkänslighet och
intelligens, som läser tankar och själsstämningar på
afstånd, utan att en rynka i mitt ansikte förråder dem
eller ett tonfall i min röst skvallrar om dem.
Och jag, som trott att det fanns endast ett slags
kvinna i världen och att Vera var hennes profet!
I öfrigt beror väl vår öfverensstämmelse också på
att jag lärt mig den verkliga lyckans hemlighet, d. v. s,
att hysa förtroende.
Under mitt tidigare lif var förtroende ett
främmande begrepp, som jag icke förstod mycket af. Jag
hade engång med barnsligt förtroende närmat mig
hela världen, men det kostade mig alltför mycket, för
att jag skulle glömma det med det allra första. Bakslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
