Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Emigranten - 7. Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter min första ungdoms glädje kastade mig till marken
för långa tider. Att jag ej blef liggande har jag att
tacka min stolthet för; samma stolthet, som gjorde mig
så öfvermodigt arrogant och utmanande, som beredde
mig så mycket obehag och gaf mig så många fiender,
blef likafullt min räddare. Utan de nästan förtviflade
ansträngningar, som den tvingade mig att göra, hade
jag visst aldrig rest mig ur min förslappning, än mindre
hade jag utan min själf känsla förmått senare bjuda
svårigheterna spetsen.
En sådan stolthet är naturligtvis lifsnerven hos en
person, och han kan gärna smälta all otack den bragt
honom och alla fula namn, vid hvilka andra kalla den,
bara för att han har den. Men samma uppehållande
styrka är en farlig isolator, när det gäller att närma
sig och vinna en kvinna. Jag är viss på, att det var
den, som gjorde mitt äktenskap med Vera så
olyckligt* ty hon förstod aldrig, att den var en kraft och
nästan en dygd, för henne blef den bara ett förhatligt
öfvermod och en hånfull elakhet.
Däremot var det just min stolthet, som berörde
Julia sympatiskt från första stunden vi sågo hvarandra.
När hon engång hade klaven till mitt väsen, var det
lätt för henne att finna harmonierna och melodien.
Det är icke många felgrepp hon gjort, och jag tror
att äfven jag haft nyckeln till hennes lynnes
egendomligheter så att säga medfödd. Utan detta skulle vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
